Ungdomhuset – ur askan | Arbetaren

Grävmaskinernas vrål överröstar ljudet av trafik på Jagtvej. Här i stadsdelen Nørrebro byggs Köpenhamns nästa tunnelbanestation vars byggnation ska öka kvarterens attraktionskraft. På andra sidan gatan ligger ödetomten efter det forna Ungdomshuset på Jagtvej 69 som ett öppet sår i stadsbilden. Så vill ungdomshusaktivisterna att det ska förbli. Samtidigt uppges ett investeringsbolag planera för nybyggnation av bostäder och butiker på tomten.

– Det är vad de vill ska ske, men det är inte vad som sker. Inställningen från ungdomshusmiljön är och har alltid varit att allt vad de än bygger på tomten kommer att rivas ned. Grunden tillhör ungdomshusmiljön och ingen annan ska profitera på den, säger Rasmus.
Det är torsdag kväll i ett myllrande Ungdomshus på Dortheavej 61. Aktivisterna Rasmus, Mette och Alex slår sig ned i matsalen för att diskutera Ungdomshusets 30-åriga historia och betydelse i dag. I köket intill råder febril aktivitet där mat förbereds för det hundratalet besökare som varje torsdag äter vid det kostnadsfria soppköket.

– Torsdag är en sådan dag då här är verkligt mycket folk. Andra vardagar är här 30–40 personer medan det på helgerna är något helt annat med fester och konserter, säger Alex.

Ungdomshuset på Dortheavej 61 är ett resultat av en segdragen och stundtals våldsam politisk kamp. Det var efter domslut i Östre Landsretten den 28 augusti 2006 som den kristna sekten Faderhuset tilldelades äganderätten av Ungdomshuset på Jagtvej 69, vilken kommunen lagt ut till försäljning redan 1999. Den 1 mars 2007 stormade specialstyrkor med hjälp av helikopter. Ungdomshuset revs några dagar senare. Kampen för ett nytt hus startade genast. Demonstrationer och aktioner avlöste varandra.

I april 2008 beslöt politiker i Köpenhamns rådhus att det fick vara nog, kostnaden för den polisiära närvaron hade blivit för hög. Ett avtal tecknades med fonden Jagtvej 69 ledd av advokaten Knud Foldshack i vilket fonden hyr huset på Dortheavej 61 av kommunen som i sin tur betalar tillbaka motsvarande belopp i driftstillskott. Fonden lånar sedermera ut huset gratis till dess brukare.

– Detta avtal betyder också att om kommunen skulle vilja stänga ned detta hus så skulle det ta kanske 15 år att bara komma igenom all byråkrati, de kan alltså inte bara sälja huset på grund av den här fonden som är mellan oss och kommunen, säger Mette.

Ingen rasism, sexism, hetrosexism, homofobi, våld eller tunga droger. Reglerna är få för husets brukare. Med en fullstor konsertsal, bokcafé, replokaler och träningslokal kan fastigheten på Dortheavej 61 användas på många sätt. Av de uppskattningsvis 150 volontärer som varje månad är aktiva i huset kommer endast ett tjugotal från huset på Jagtvej.

– Det var en tung kamp och man förlorade något som man verkligen kämpat för. På något vis förlorade flera sin vänkrets och närmiljö. Många blev så ledsna och slut att de ville göra något annat. Samtidigt är det väldigt många som brukade komma till det gamla huset som kommer hit på fester, konserter och annat, säger Alex.

– Det förra huset var också mycket olikt under olika perioder. Där var perioder då det bara var 20 aktiva personer. Sedan, exempelvis innan polisens stormning, var det väldigt många aktiva. Så har det växlat genom tiderna, men jag tror generellt att vi har en högre aktivitetsnivå här, säger Rasmus.

– Trots att det är mycket här som inte fungerar, exempelvis värmen just nu liksom andra praktiska saker som följer med när man får ett hus, så säger de flesta att vi på något vis försökt att fullända det som de gjorde på Jagtvej 69. Det är mer strukturerat och öppet. Tidigare var situationen sådan att polisen kunde komma varje dag. Det var därför svårt att komma in i den inre kretsen av miljön medan man här bara kan komma och fråga om man får vara med, säger Alex.

Aktiviteten i köket kulminerar och det myllrar in människor från angränsande rum. Snart serveras kostnadsfri mat i matsalen. Då och då avbryts vårt samtal av frågor från några av husets brukare. Två engelsktalande kvinnor i 20-årsåldern undrar var kvällens yogakurser ska hållas medan en medelålders man slår sig ner vid ett bord efter en tupplur i en soffa. Oundvikligen glider vårt samtal från nutid till dåtid och landar några få kilometer bort från Dortheavej. För Alex och Mette, båda 22 år gamla, var Ungdomshuset på Jagtvej 69 en plats dit de gick för att träffa vänner och lyssna på spelningar. För 33-åriga Rasmus, uppvuxen på Västjylland, var ungdomshusrörelsen något oupptäckt.

– Före den här konflikten kände jag inte till Ungdomshusets existens. Men så konstaterade jag snart att det var för dåligt att de inte skulle få behålla sitt hus. Jag har alltid varit intresserad av mångfald och att de ska finnas plats för alla. Jag tyckte att det var en konkret kamp som illustrerade den snävhet som drabbade det politiska rummet. Kampen blev en symbol för mångfald och mot konformitet.
Minnena från åren 2006–2008 är många då Alex, Mette och Rasmus fyller i varandras berättelser från den intensiva kampen för ett nytt hus. Konflikten mellan Ungdomshuset och den kristna sekten Faderhuset liksom politikerna i Rådhuset beskrivs med bittra undertoner. Samtidigt är det med en blandning av nedstämdhet och nostalgi som de allra mest intensiva dagarna i början av mars 2007 diskuteras.

– Stormningen var på en torsdagsmorgon vilket ledde till upplopp. Under fredagen och lördagen var området helt raserat. Utbrända bilar låg på gatorna, hela Nörrebro var täckt av tårgas, säger Rasmus.

– Men tittar man på bilderna från de här dagarna i mars ser man att de skiljer sig från oroligheterna den 16 december. Den 16 december var det mestadels svartklädda personer som var redo för konfrontation. Men vid stormningen av huset var de olika sorters människor som bar sina vanliga kläder. Folk som gick dit från skolan när  det hörde talas om stormningen, säger Mette.

– Det fanns en känsla av att systemet gjort fel. Folk var rasande och hade ett behov av att markera. De samlades en massa frustration som också hade med en hel del annat att göra, säger Rasmus.

– Jag minns att jag hade ett avtal med min chef i staden Odense där jag bodde att när den planerade stormningen skedde så skulle jag säga upp mig och åka till Köpenhamn på obestämd tid. Jag är inte den enda att ha den historien i Danmark och Sydsverige, säger Alex.

– När huset sedan revs några dagar senare var det inte alls samma oroligheter. Alla stod bara längst fram och grät och lade blommor i två dagar, säger Mette.

Parallellt med kampen för ett nytt ungdomshus kom en omfattande ockupationsrörelse att växa fram. Sprunget ur en större fredlig demonstration samma dag som huset stormades formades en ny tradition av torsdagsdemonstrationer till stöd för fler fristäder och ett nytt Ungdomshus. En för staten dyr tradition  som upprepades 70 torsdagar för att kulminera i G13, Danmarks största civilolydnadsaktion genom tiderna i oktober 2007.

– Inställningen var att om ni tar vårt hus så har vi rätt till ett hus och därför tar vi ett själva. G13 var på förhand annonserad som en olaglig, men moraliskt försvarbar, ockupation. 8 000–10 000 personer slöt upp vilket är ett rekordhögt deltagarantal i något som är en uttalat olaglig handling, säger Rasmus.

– Fram till och med G13 hade inställningen inifrån Rådhuset varit att demonstrationerna var en polisiär fråga, det är polisen som ska stoppa de som begår brott. Men efter G13 erkände man att det var en politisk fråga. Inför aktionen gick polisen ut och sade att politikerna måste inse att det kräver enorma resurser från polisen att ständigt vara närvarande, säger Rasmus.

Vilken inverkan den massiva och fredliga ickevåldsaktionen G13 i själva verket hade är svårt att slå fast. Klart är emellertid att förhandlingarna mellan politikerna i Köpenhamns rådhus och fonden Jagtvej 69 tog ny fart för att snart leda fram till ett avtal. Efter år av intensiv kamp uppgavs båda parter nöjda och det blev snart märkbart tyst. Frågan är om det skapats ett tomrum efter flera års politisk strid.

– Kampen har flyttat till andra områden, de som är aktivister här använder krafterna till andra frågor som exempelvis asylfrågor och antirasism. I stället för att koncentrera oss på kampen om Ungdomshuset förs krafterna till en annan politisk aktivism som inte handlar om oss själva utan riktas mot samhället, säger Alex.

Alex understryker emellertid att det saknas en större utomparlamentarisk fråga i Danmark i dag, något Mette och Rasmus instämmer i.

– Det finns ingen samlande kamp som Ungdomshuset var och absolut ingen som kan mobilisera på samma vis. Ungdomshuset fungerar i dag som en samlande punkt för flera olika rörelser, säger Rasmus.

– Det är många som frågar varför vi inte har ett eget politiskt organ, det har vi inte därför att folk ska föra med sig de politiska projekt som de vill ha in i Ungdomshuset i stället för att huset ska skapa det åt dem, säger Alex.

– Detsamma gäller bokningar och spelningar, om det finns någon som vill ha mer hiphop eller techno så får de komma och boka in en konsert. Huset skapar inget, det är det folket som gör, säger Mette.

– Men det är också som så att när vi är så många olika personer som är i huset så är det viktigt att man är med på husets grundregler.

Utöver dessa regler så kan folk i huset vara oeniga på många andra områden, säger Rasmus.
Kön ringlar sig lång för en rågad portion av den vegetariska maten. Aldrig har uttrycket ”organiserat kaos” varit så nära till hands. Ungdomshusets köksgrupper, bokningsgrupper och måndagsmöten tycks strukturera en rörelse utan egentlig organisation. Ett flöde utan riktigt flyt. Liksom det tidigare visat sig är det svårt att förutspå Ungdomshusets framtid. Husets brukare tycks i allt väsentligt nöjda samtidigt som den danska tidningen Politiken uppger att politikerna i Köpenhamns rådhus i sin senaste budget förlängt driftsöverenskommelsen med fonden Jagtvej 69 till och med 2016.

Då jag påpekar att de tycks tillfreds med sitt hus instämmer alla tre. På frågan om ungdomshusmiljön liksom de boende i Christiania låtit staten köpa deras tystnad inleds en livlig diskussion.

– Köpet av Christiania ser jag som en annan sak. Christiania köper sig själv av staten, det är en försvarshandling. De är tvungna att köpa sig medan Ungdomshuset har tvingat staten att ge oss vårt hus, säger Rasmus.

– Omvänt tror jag att vi skulle kunna ha gått vidare med det här. Vi kunde ha sagt att vi inte vill ha ett hus i nordväst utan på centrala Nørrebro som det egentligen var tänkt. Vi kunde också ha gått vidare men vi sade ja i alla fall. Frågan är svår för vi tycker egentligen också att vi, kanske inte kompromissat, men vi har inte fått precis det vi ville ha. Det var fem löften vi ville ha av staten och ett av dem var ett hus på Nörrebro, säger Alex.

– Men det skulle aldrig ha hänt. Där fanns inget tomt hus på hela Nörrebro. Så antingen skulle vi ha ett hus överhuvudtaget eller ett hus just på Nörrebro. Det blev ett hus här för att det var bra för oss, säger Mette.

– Man ska också tänka på styrke­förhållandena. 2007 var vi enormt starka men 2008 var det inte alls lika många aktiva. Jag är självklart med på att det är en taktik av staten att köpa fred. Det gav oss ett hus och fick fred, det är ett faktum, säger Rasmus.

Betyder det att ni inte har några problem med polisen nu?

– Nej inte som hus, säger Mette.

– Det är i så fall de problem folk tar med sig in i huset. Det har så klart varit en del skriverier om huset i samband med de som blivit anklagade för anstiftan till mordbrand för att de brukade vara här.

På så vis har Ungdomshuset en front mot polisen, men å andra sidan är det inte Ungdomshuset utan enskilda brukare av huset som har det, säger Alex.

– Vi har inga problem med polisen i vardagen, men det finns en inställning att polisen inte ska vara här, säger Rasmus.

– Och de är de inte heller, de har varit här två gånger. Båda var lite problematiska. Men två gånger på fyra år är inte mycket, säger Alex.
 Aktivisterna från Ungdomshuset har valt att endast medverka med sina förnamn.