Floras ekonomi går inte ihop och hennes dotter är svårt sjuk i anorexia. Ändå ser hon sig som lyckligt lottad. Annat är det med papperslösa Simone och hennes barn som gömmer sig från polisen.
Simone, som egentligen heter något annat, kom till Sverige för tre år sedan från Perus huvudstad Lima tillsammans med sina tre barn. Väl framme söktes asyl tre gånger, varje gång med ett avslag. Efter det sista försöket återstod två val, antingen lämna landet eller hålla sig gömd som en av tusentals papperslösa i Sverige.
– Min son var 11 år och utnyttjades av kriminella gäng i en av Limas förorter och tvingades sälja droger. Vi vände oss till polisen för att få hjälp, men insåg snart att polisen var mutad. Jag tog det svåra beslutet att fly, det fanns inget annat val, säger Simone.
Tanken var att ge barnen, de yngsta fem och sju år gamla, en möjlighet till ett bättre liv i Sverige, men så har inte blivit fallet.
– Vi bor i ett rum allihop och betalar 5 800 kronor i hyra. Jag arbetar när jag kan med att städa och plockar pantburkar. Min äldsta son mår dåligt av att de andra barnen har kläder och möjligheter som han inte har.
När Simone och barnen rör sig i samhället är de rädda att bli påkomna av polisen och utvisas ur landet. Många gånger har hon velat ge upp, men drömmer fortfarande om att kunna ge barnen ett bättre liv här.
– Hur jag än argumenterat för min sak och försökt bevisa att det jag säger är sant, så har svaret från Migrationsverket blivit ett nej.
Läs hela reportageserien om religösa samfuns roll i socialt arbete i Socionomens december-nummer 2021.
Illustration Jenny Sjödin
Comments are closed.